Är det verkligen meningen?

Och det är en sån befrielse att läsa Linnas blogg om hur det verkligen kan vara att ta hand om småbarn, hon skriver rakt och öppet om hur hon navigerar genom kaoset, leta, fixa, alltid är det nåt annat. Minnena svämmar över från äldsta barnens småbarnstid, det töcken, det kaos, den utmattning och den desperata ensamhet som ryms där. Fast besluten att den här gången ska det bli annorlunda, jag vägrar låta mig utplånas på det sättet igen, så jag vågar fråga, i egenskap av blivande trebarnsmor bland idel första och andragångsföderskor på MVC's föräldragrupp, jag frågar barnmorskan som är i övre medelåldern, och hon tvekar med svaret men ändå inte när jag frågar och ja, kräver ett svar: -Det här med fri amning, är det verkligen meningen, finns det inte någon möjlighet att införa någon slags rutiner så att man kan ha ett liv? Det kan väl inte vara meningen att man ska sitta i timmar, dygnet runt och bara amma? Det är tyst i rummet och alla mammorna väntar med spänning, när barnmorskan mumlar och muttrar: -Det är ju bra med amning och...men nej, det är inte meningen, är de normalstora så behöver de inte äta hela tiden, inte på nätterna, förutom de första veckorna förstås...Jag avbryter och säger:- Så efter en månad så kan de kanske äta var tredje timme? Barnmorskan nickar men ser ut som om hon skäms, som om hon avslöjat för mycket, som om detta är en väl förborgad statshemlighet med syfte att få alla svenska mammor att bli tokiga av efter-födsel-depression. Jag säger: -Det hade ju varit väldigt bra om någon hade sagt det förut!