Att inte amma är revolution

Den mest feministiska gravidbloggaren Linna Johansson rör upp folks känslor med sitt statement om att hon inte ammar sina barn, som ett medvetet val. Det mest tänkvärda i den här åsiktsrevolutionen (vilket bara visar hur inskränkt vår mentalitet kring barn och moderskap är)är att hon skriver nej, för henne innebär inte föräldraskap att i alla lägen och för åratal framöver sätta sitt barns behov först. Hon anser att hennes behov av frihet är viktigare än barnets behov av amning. Hon ifrågasätter varför inte samma hysteri uppstår kring folks olika åsikter kring dagis, läggtider och barnvagnar. Det är just amningen som styr den här åsiktsmuren. Själv var jag Moder Jord och gick på amningsmässor och läste tidningen Föda Hemma och ammade i 3-4 år konstant (två barn i rad som föddes tätt och aldrig ville sluta amma, ca 1.5-2 år vardera)både pga av lättja och bekvämlighet och pga en tro på amningens magi som närhetsskapande och näringsbyggande livselixir. Nackdelen för mig var svårigheten att behålla mitt liv, min personlighet, min distans till barnet samt svårigheten att behålla förhållandet till deras far, min dåvarande man. Vi gled ifrån varandra in i traditionella könsroller där min symbios med barnen konkurrerade ut honom från spelplanen. Värre ändå var att den symbiosen konkurrerade ut mig själv från mitt liv som vuxen människa bortom mamma-rollen. Jag kan inte säga annat än att jag är väldigt inspirerad av Linnas åsikter, av feministiska och jämställdhetsmässiga skäl.