Förflyttningar

En gång skrev jag en lång novell som hette Förflyttningen. Den handlade inte om att flytta, faktiskt, jag vet inte varför jag kallade storyn så, men den handlar om att förflytta sig själv och sitt liv framåt på något vis, inåt, mot ett större djup, en större känslomässig närhet. Det var en fiktiv historia men alla trodde att den var sann. Jag levde ensam då men jag drömde om att uppleva det jag har idag. Jag minns när jag stod framför publik och läste en bit ur den där boken jag hade skrivit och jag minns att jag nästan blev rörd till tårar av intensiteten i mina känslor, de känslor jag skapat fiktivt alltså, men ändå upplevt, för har vi inte ändå alltid någonstans redan upplevt allting förut, känt vissa känslor även om det bara varit en föraning om vad som komma skulle? När jag var barn flyttade jag ofta, bytte skolor och dagis och barnflickor och städer och kompisar. Jag har länge anklagat mina föräldrar för att ha orsakat en brist på trygghet i mig själv genom dessa förflyttningar. Jag svor att jag skulle ge mina barn en annan trygghet. De är 8 och 10 och har redan gått i tre skolor och två dagis, de har haft åtskilliga barnvakter. De är otroligt trygga och självständiga och konstigt nog verkar de ha lättare och lättare för att ta för sig och skaffa vänner för varje förändring. Jag måste alltså hitta något annat att skylla på.