Svårt för förändringar

Vad är det som gör att det känns så otroligt svårt för mig att bryta mönstret? Att förändra mitt liv? Aldrig trodde jag att jag skulle vara så inkörd på mina rutiner, så fastlåst i mina vanor, i min ensamma självständighet, min kontroll på läget, mina egenhändigt fattade beslut. Jobba ensam, leva ensam, uppfostra barnen ensam, betala räkningar, bestämma middagsmaten ensam, varje dag, ensam, ensam, ensam. För den som inte har vant sig vid denna monarki kanske det är svårt att föreställa sig vilken enorm trygghet det ligger i att bestämma allt själv. Att allt hänger på mig ger ett stort ansvar men också en enorm frihet. Inga diskussioner, en som bestämmer och två (barn) som hänger på. Blir det picknick i vardagsrummet så blir det. Spontanutflykt till stranden. En macka i gymmets barnvaktsrum. Rutiner, mina egna, så lätta att bryta i en handvändning för att JAG vill det. Så lätt att vara spontan när ingen annan än jag lägger sig i planeringen. Efter sju års egenmäktigt styre är det inte gjort i en handvändning att bryta mönstret. Det går överraskande segt för mig och min ångest över förändringen, hur positivt det än verkar, är ibland nästan övermäktig. Just när jag hade slutat i terapin. Typical, huh.