tisdag 11 augusti 2009
Släng gamla dagböcker!
I flyttröran hittar jag en bortglömd kartong full med gamla dagböcker från 1990-91, jag var då 19-20 och mer skrämmande läsning får man leta efter. Förskräckt och med skammen stigande i ansiktet bläddrar jag igenom sida upp och sida ner av intrasslade kärlekshistorier, totalt hänsynslöst svinaktigt beteende från min sida, där jag utan att skämmas, snarare med viss fascination (allt för en bra story?) slits mellan två stackars killar, den ene skaffade jag långt senare två barn med, den andre hade förmodligen (precis som alla sa då) passat mig bättre. Det hela slutade naturligtvis, som sådana historier alltid gör, med att jag förlorade båda, för tillfället i alla fall. Och med en sinnessjuk Jim Morrison-resa till Paris när jag försökte resa bort från problemen så att de skulle lösa sig av sig självt (det gjorde de inte) samtidigt som jag flummade runt stan med John Lennon i hörlurarna. Men, men, ni som tror på Instant Karma (det gör jag), jag har fått tillbaka med råge, om man säger så, i mina dar. Slutsats: släng era dagböcker! Det är ingen trevlig läsning arton år senare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Min omedelbara ryggmärgsreaktion blir: Släng för guds skull inte! Det är väl ovärderligt att även i framtiden med distans kunna blicka tillbaka på det som varit? Om än för att skamset konstatera hur man var, för har man den självinsikten innebär det väl att man bättrat sig? Fram för feng-shui på alla andra områden, men inte dagböcker och foton! Själv känner jag mest sympati för den manodepressiva dramatiker jag var med råge då och är glad att svängningarna tar sig sig mildare uttryck idag...Dessutom skrev jag riktigt roande, något i stil med Adrian Moles dagbok eller nåt. Åtminstone har jag samma humor fortfarande.
SvaraRaderaHaha, jaha det vore kul att läsa! Skriver du nu med, blogg? Manodepressiv dramatiker var rätta ordet, stämmer bra på mig med....
SvaraRaderaNä, jag bloggar inte. Men gillar att skriva. Finner dock de flesta bloggar ytliga och oinspirerande. En bra sak med din är att orden får tala för sig själva, inte en massa bilder och krafs. Och jo, jag känner nog igen en hel del av mig själv i det du skriver...
SvaraRaderaTack så mycket, vad roligt att du gillar bloggen, och bara kul om du känner igen dig!
SvaraRaderaOj, vilka minnen som poppar upp! Var det verkligen 18 år sedan!?!
SvaraRaderaJag tycker också att du ska behålla dagböckerna. Att det känns plågsamt/pinsamt att läsa dem nu betyder ju, som Caroline poängterade, att du lärt dig av allt du gått igenom och inte längre är den du var då.