Zlatan

Inatt drömde jag om Zlatan, att han var en gammal bekant, att jag kände honom sedan värsta fjortistiden när man var på jakt efter andra liv, andra samhällsgrupper, när man hängde på fritidsgårdar och mörka innerstadsdiskotek och alla killarna var äldre, längre,mörkare och dansade breakdance och bröt spännande när de pratade sin förortssvenska. På den tiden, när allt det som inte var jag, mitt liv, min bakgrund, min trygga lugna medelklassbakgrund, tedde sig så oändligt mycket mer intressant och upphetsande, liksom dirty på ett Rocky-sätt, på ett Zlatan-sätt. Synd bara att den perioden i mitt liv varade i 25 år. Det mest disturbing med mitt nya liv och min nya man som jag har nu, är att mina föräldrar plötsligt ser på mig med respekt och vänlighet, som om den extremt utdragna tonårsrevolten äntligen är över och jag har återvänt "hem", till min rätta miljö (som ett djur, mitt habitat?), min rätta...dare I say, klass? Det är svårt att svälja. Och en släkting som sa med okaraktäristisk entusiasm efter att ha träffat min nya man på ett stort släktbröllop nyligen:-Gaia, vad underbart att du har träffat en man som man kan samtala med genom en hel middag! (Detta är kod för uppföra sig rätt, inte säga något förolämpande eller upprörande, inte vara kommunist)