Jag är besatt och orolig och domedagsprofet när jag sätter upp regler och diskuterar med mannen om barnet som ska komma, mitt tredje, hans fjärde, vårt sjätte tillsammans. Vi sitter på en uteservering och pratar högt för vi har Tourettes och ADHD och går alltid ut och äter när vi inte har våra barn. Nej vi har inget behov av att agera med hela världen som publik, det bara blir så. Jag säger: - Det är ditt barn lika mycket som mitt, jag tänker inte ta hand om det en gnutta mer än 50 %!
- Jaha, ok, men...
- Så bara för att du jobbar så ska du inte tro att det är nån fritid när du kommer hem, då får du lägga barnet, så jag kan gå ut.
- Ska du gå ut varje kväll?
- Hur som helst, jag måste ha tid för mig själv, jag tar ju hand om honom hela dagarna, så då är det din tur på kvällarna. Det bästa är om jag går ut då.
- Så jag ska laga mat, göra läxor med de andra 5 barnen OCH ta hand om bebisen varje kväll?
Jag tänker lite och sen svarar jag leende, för det går ju inte att svara nåt annat:
- Ja. Det blir bra.
När han skrattande protesterar slänger jag fram trumfkortet, som han aldrig kan slå:
- Har du lust att föda barnet kanske? Nä, då så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hmmm...jo jämställdheten är ju en svår nöt att knäcka. Hur beredd är du att avstå från dina traditionellt kvinnliga privilegier och t ex dela föräldraledigheten? Att släppa in pappan som en 50% lika viktig person i barnets liv? Tror också att jämställdhet är ytterst svårt att uppnå om den ena parten jobbar o den andra är hemma på heltid. Det är lätt att bli blind o bara se det arbete man själv gör o inte allt den andre uppoffrar. Rättvisast om du är hemma o han jobbar är väl att din tid hemma räknas som jobb, o sen får ni dela på friden som blir efter hans arbetstid? Men i den ovanstående familjesituationen låter det inte som det blir så mycket fritid alls på några år...
SvaraRaderaHaha. Ja du har rätt, så får man tänka, dela på tiden hemma. Och naturligtvis ska mannen vara pappaledig några månader, det är redan bestämt. Helst skulle man dela föräldraledigheten fifty-fifty för optimal jämställdhet. Mitt mål är att ta hand om barnet 50 % och han 50 %. Jag tror det är superviktigt för oss som par framför allt, att vara jämställda.
SvaraRaderaFörresten så tycker jag inte det är något kvinnligt privilegium att vara hemma med barn. Jag har varit föräldraledig med två barn och jag tycker att det är rena semestern att jobba jämfört med den ensamma, långtråkiga och icke-sociala tillvaron hemma med en bebis. Privilegiet är mannens som får gå till jobbet och komma hem till myset i lagom dos. Därför måste man dela.
SvaraRaderaNej, jag tycker kanske inte heller att det är ett privilegium att vara hemma - men det finns kvinnor som bevakar föräldraledigheten som hökar. Jämställdheten är väl också till för barnen, för att de ska lära känna båda föräldrarna ordentligt? Inte minst vid skilsmässor, där pappa-barn kontakten ofta kommer i kläm, vem det beror på kan ju variera. Det jag undrar när jag läser din blogg är hur du vågar skaffa barn så snabbt med någon? Själv har jag varit med om rätt många män som haft snälla ögon, politiskt korrekta åsikter o väldigt lätt för att prata, men sedan i praktiken varit evisare än en gris i att köra sin linje o strunta helt i den andres åsikt. Jämställdhet för mig är ungefärlig arbetsfördelning 50-50 men framförallt att bli respekterad som individ o människa. Vore intressant att höra mer om din syn på feminism, också mer teoretiskt.
SvaraRaderaIntressant kommentar. Du har säkert rätt i att barnen lär känna båda föräldrarna bättre om båda är hemma. Det ska bli spännande att se. För min del grundar sig jämställdheten faktiskt mest på att jag tror att det är grundläggande för att förhållandet ska funka i längden, och det är ju också bra i längden för barnen. Angående män så vill jag ge dig rådet att akta dig väldigt noga för män med politiskt korrekta åsikter.
SvaraRaderaAngående feministisk teori så kana jag väl säga att jag har ändrat mig genom åren och blivit mer feministisk på det sättet att jag tidigare lutade mer åt särartsfeminism (särskilt när jag fick mina första två barn) och numera snarare står för likhetsfeminism om du vill gruppera och definiera. Vad gäller förhållanden med män så är det viktigaste att du är väldigt säker på var du själv står och beredd att stå för det, i handling. Lyssna inte på män med vackra åsikter och vackra ord, sånt är helt ointressant när det kommer till verkligheten, precis som du skriver. Min deviis vad gäller män nu är Action Speaks louder than words. Det är bästa sättet att bedöma människor på, särskilt män, vad de gör är viktigare än vad de säger. Hur många gånger har inte en man sagt "jag älskar dig" för att få en kvinna i säng? Action Speaks, alltså. Vad är han beredd att offra, vad står han för i handling osv. Kram Gaia
SvaraRaderaVad jag menar med att det viktigaste är att veta var man själv står är att då blir det enkelt att visa det och att kräva ett visst beteende och en viss typ av förhållande av sin partner, och får man inte rätt respons på den man är och det man säger/vill på ett tidigt stadium så är det ingen idé. Män ändrar sig inte, är min erfarenhet, de visar tydligt vem de är och var de står redan från början om man är uppmärksam och tydlig själv. Ingen bullshit, tydlighet.
SvaraRaderaHaha! Bra råd att akta sig för män med PK-åsikter! Och visst, jag tror inte hellre att de ändrar sig, o att allt finns där från början bara man tittar efter. Tyvärr får väl kärleken ofta en att se vad man vill se istället för vad som faktiskt finns att se... Och då är det ju viktigt att titta ordentligt på ett tidigt stadium. Tack för de utförliga kommentarerna! Kan vara bra med feedback helt anonymt utan detaljer ibland. Lycka till o hoppas det går bra med din nya familj! Kram
SvaraRaderaVad gäller din privata fråga om just mig och min man så grundar sig min tillit till honom på vad han gör och ger av sig själv, sin tid, sin kärlek och sitt engagemang och hur villkorslös hans kärlek är. Vi har INTE samma politiska åsikter.
SvaraRaderaLycka till själv! När jag var yngre gick jag ofta på det där med PK-männen. Men en bra sak när man blir äldre är att man vågar ifrågasätta allt, man tar ingen bullshit för man vet att man klarar sig själv. Då blir det lättare att ställa krav och utmana mer. Det första jag sa till min man var: "-What's the catch? Fram med liken ur garderoben nu med en gång så jag vet vad jag ger mig in i!" Det tyckte han var uppfriskande.
SvaraRaderaOk, jag menade PK i en rätt vid mening, inte att man har samma politiska åsikter. Utan mer som; han framställer sig på ett övertygande sätt som fin o god o får en att känna tillit - men det håller inte hela vägen ut, dvs i handling som du så riktigt påpekar borde vara det man grundar sitt beslut på tidigt. Dock tror jag att själva jämställdhetsfrågan är vidare än rätt man eller ej, eftersom vi ofta tenderar att omedvetet spelar upp oss som könsvarelser. Förresten är jag inte heller så ung, så jag kan inte skylla på det, men definitivt mindre blåögd nästa gång!
SvaraRaderaJa det har du rätt i att vi omedvetet spelar upp oss som könsvarelser. Det är en fälla att se upp med. Det var lite det jag menade med att man bör främst tänka på hur man själv vill leva, ha det, och vara och sedan ta det med sig in i förhållandet. Då är man mer tydlig både inför sig själv och andra och det påverkar vilken slags man som man blir intresserad av och som blir intresserad tillbaka.
SvaraRadera