tisdag 8 september 2009
Överlycklig
Överlycklig för att min handledare inte gör någon stor deal av min nya graviditet, det är business som vanligt och hon pratar om planer på att bjuda in några internationella forskare inom mitt område, animal studies till ett seminarium i vår och jag säger ja, självklart och jag ser en väg ut ur det här mammaträsket. Hon säger: -Bara säg till hur länge du vill vara mammaledig. Och jag säger: -Mycket lite! Jag vill inte tappa kontakten med mitt arbete! På vägen hem ringer jag mannen på mobilen och säger: Du lovar att ta hand om barnet för jag vill jobba, jag vill forska, jag vill inte....Och han säger: -Ja, visst, självklart. Och jag känner paniken igen över rädslan för stagnation, isolation och ett barn på armen vart jag än går och jag tänker kanske tre månader istället för sex månader och i vår ska vi åka till New York och gifta oss och gå på jazzklubb och pianobar och barnet får väl helt enkelt följa med för vi är för gamla för att ge upp vårt liv, mitt liv, och jag trycker inte på nån jävla stopp-knapp eller paus-knapp den här gången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Provar igen och ser om det går den här gången! Det jag ville säga är att det är intressant att konstatera att vi gör samma saker du och jag hela tiden - fast liksom i omvänd ordning. Jag har haft korta mammaledigheter med alla tre barnen och den här gången längtar jag jättemycket efter att grotta ner mig i mammaträsket. Inte för att jag inte gillar att jobba (även om jag har haft mina tvivel senaste året) men för att jag känner att nu är det obevekligen sista gången. Dessutom har jag ett helt annat lugn inom mig nu, och det ska jag njuta av under det här hemmaåret, skriva klart min stressbok och fundera över framtiden...
SvaraRaderaWow, där ser man. Ja, jag är splittrad. Rädd för att grotta ner mig, men samtidigt ligger det lite i min natur att gå in helhjärtat i det jag gör för tillfället, så vi får väl se hur det går. Jag har mest en slags panik över att jag brukar gå upp så mycket i mammarollen och det är så skönt och enkelt på nåt vis men samtidigt så otillfredsställande och frustrerande. Ett dilemma.
SvaraRadera