Jämställdhet

Jag är besatt och orolig och domedagsprofet när jag sätter upp regler och diskuterar med mannen om barnet som ska komma, mitt tredje, hans fjärde, vårt sjätte tillsammans. Vi sitter på en uteservering och pratar högt för vi har Tourettes och ADHD och går alltid ut och äter när vi inte har våra barn. Nej vi har inget behov av att agera med hela världen som publik, det bara blir så. Jag säger: - Det är ditt barn lika mycket som mitt, jag tänker inte ta hand om det en gnutta mer än 50 %!
- Jaha, ok, men...
- Så bara för att du jobbar så ska du inte tro att det är nån fritid när du kommer hem, då får du lägga barnet, så jag kan gå ut.
- Ska du gå ut varje kväll?
- Hur som helst, jag måste ha tid för mig själv, jag tar ju hand om honom hela dagarna, så då är det din tur på kvällarna. Det bästa är om jag går ut då.
- Så jag ska laga mat, göra läxor med de andra 5 barnen OCH ta hand om bebisen varje kväll?
Jag tänker lite och sen svarar jag leende, för det går ju inte att svara nåt annat:
- Ja. Det blir bra.
När han skrattande protesterar slänger jag fram trumfkortet, som han aldrig kan slå:
- Har du lust att föda barnet kanske? Nä, då så.