Bodil

I Bodil Malmstens blogg skriver hon om flygplatser. Jag har alltid älskat flygplatser. Det är något med att aldrig stå still, att alltid vara på väg, som jag gillar. Att inte veta riktigt vad som ska hända. Nu har jag nyligen flugit igen, varit med mannen och barnen i Rom och i Florens, sprungit genom Köpenhamnsterminaler och stressat igenom passkontroller. Barnen flöt runt som fiskar, som om de aldrig gjort annat än globetrottat. Som om den som var jag i alla år innnan de föddes, alla mina resor, ibland en desperat flykt från verkligheten, sugit sig in i mina gener och blivit en del av dem också. Reslusten, äventyret. Det bådar gott för framtiden. Sonen satt långt fram i flyget och höll sin nya styvpappa i handen när planet lyfte, lyssnade på podcasts och spelade spel på mannens mobil. Jag och dottern satt för oss själva och beställde in godis och mackor och läste i våra böcker. På tåget genom Umbrien snackade de italienska med medpassagerarna som om de aldrig gjort annat, beställde glass på caféer och stod som frågetecken när personalen babblade på i sin inhemska italienska som de trodde att mina bambinos skulle förstå. Gelati...