Det är otroligt roliga dramer här hemma ibland. Särskilt när jag är trött och hungrig. Jag tål ingenting, inga skämt, ingen ironi, små ord och blickar växer till enorma proportioner och jag låter riktigt kreativiteten svämma över när jag med tårar i ögonen och gestikulerande armar och hög och tydlig röst förklarar för mannen varför det han just gjort/sagt/tänkt (!)eller menat är totalt oacceptabelt, förtryckande (en gammal favorit) och nedlåtande (vem hatar inte en besserwisser, även om jag är värst själv). På sedvanligt vis går jag ut i hallen och drar på mig stövlarna och mannen säger: "Tror du inte att du överdriver lite nu?" Och jag svarar: "Det är klart jag överdriver! Det gör jag ju alltid!!!! men ändå!"
Ja, sedan lagar han klart maten och säger: "Ska du äta med stövlarna och halsduken på"? Och sedan säger han: "Det som är bra med dig är att du slutar verkligen i tid, du går liksom inte bara vidare och vidare och vidare..." med drypande ironi och jag skrattar och säger: "En strimma av hopp". Han säger: "Ja eller hur" Och maten smakar underbart, som vanligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar