Konstigt

Det är konstigt att så många verkar tro, i alla fall i min mans bekantskapskrets, att vårt gemensamma barn var ett oplanerat misstag. Min man får upprepade gånger påpeka att nej, det här är faktiskt ett planerat och önskat kärleksbarn. Som om det vore omöjligt att han så snart efter sin skilsmässa, med tre barn, varav ett ganska litet, faktiskt hett önskade att skaffa ett barn igen vid 43 års ålder, med sin stora kärlek, det vill säga mig. Samma var det för mig, men kanske är det naturligare eller mer normalt för en kvinna att önska sig ett barn till? För oss var det en ömsesidig längtan och övertygelse när vi fann varandra. En sådan kärlek och lycka som förflyttade oss tjugo år tillbaka i tiden, fick oss att känna det som om vi var kära för allra första gången, och som tur var hade vi ödet med oss och vårt barn kommer att födas knappt ett år efter att vi träffades. Fast somliga förstår oss: andra som också skilt sig och träffats på äldre dar, men senare, när de var äldre än oss: de har beklagat sig över att det varit för sent för dem för en ny chans till barn ihop, de har sagt, att hade de också träffats några år tidigare, hade de självklart velat ha barn ihop. Så är det väl, som mannen säger: När man träffar den rätta finns inga tvivel och ingen tid att förspilla. Vi får se om vi hinner en unge till...Om två år fyller jag 40...