Iscensättning

Jag läser någonstans att vi iscensätter våra liv (för publik) genom facebook, bloggar osv. Vi har olika regler för vad som är privat och vad vi vill säga/visa. På bloggen är jag anonym för de som inte känner mig men jag inser samtidigt att det är en illusion, de flesta (men inte alla) som läser den vet vem jag är och läser just därför. Samtidigt får jag kommentarer och synpunkter från läsare jag aldrig har träffat och inte alls känner eller vet vilka de är. Det är oerhört fascinerande. Jag nämner inga namn i bloggen och har inga bilder, om jag refererar till andra bloggare använder jag deras namn bara om de själva skriver sin blogg i eget namn. Jag undviker att skriva om andra personer än mig själv och min närmaste familj. Barnen är karaktärer men anonyma. Mannen likaså men jag vet att han läser allt. Det förvånar mig något oerhört hur stort intresset är från folk som träffar mig och min man, intresset för smaskiga detaljer och intriger, hur går det till när man träffas som vuxna, skilda individer, hur reagerar min exman, hans exfru, hur går det, och när vi inte har någonting att berätta, ingenting att säga, för vi lever ju vårt liv nu och tänker aldrig på något annat än vår vardag och vår framtid, så blir folk besvikna, som om de hoppats på hollywod-stories, svartsjukedramer eller slagsmål mellan rivaler? När mina barn skulle hämtas hos sin pappa förra helgen körde min nya man 12 mil i bilen och hämtade dem, medan jag var hemma med hans barn. Skulle männen tagit strid på gården med värja? Eller hälsar de, pratar trevligt, om vad? semester, bilar, husrenovering? inte fan vet jag men knappast om mig eller kärlek eller känslor. Ibland tror jag faktiskt att män har lättare för att klippa banden till det förflutna, tänka positivt och gå vidare, mot nya drömmar, nya planer, utan att älta och analysera det förgångna.