Ordkriget

Det är ett enormt krig med ord, en enorm maktkamp mellan mig och min man. Det krävs två veckors lidande i sjukdom innan jag förmår mig att ringa till doktorn, och inte ens då tar jag medicin. Det krävs en enormt utdragen diskussion med påföljande oundvikligt drama eftersom jag med mina tvångstankar måste in absurdum hävda exakt motsatt åsikt mot min man (och alla andra som jag diskuterar nåt med) i alla tänkbara fall och han är likadan fast tvärtom så att desto mer alternativ och hippiefierad (eller "vill vara annorlunda bara för sakens skull och utan att tänka igenom det") desto mer måste han gå åt andra hållet. Och jag drar mig inte för att blanda in feminism och världshistorien och patriarkatet och allt, bara det kan användas på min sida. Det spolas tillbaka på dvd.n för att KONTROLLIEREN vad en viss karaktär har sagt i Grey's bara för att få rätt. Mannen säger:
- Måste allt vara en tävling. Och jag säger: -Ja. Och jag säger: -Vänta bara tills vi ska diskutera vaccinationer! -Va? Ska inte barnen vaccineras nu heller? Och jag ler och säger med ett hest skratt:- Det får du se hehehe. (men jag menar det inte men det tänker jag inte erkänna nu)
Och i fallet med sjukdomen krävs det att jag till slut kallar min älskade för kapitalist-svin för att han anser att jag borde ta antibiotika som naturligtvis måste vara skadligt för barnet och jag skriker: -Du försöker stressa mig att experimentera med min kropp! Men vi börjar båda skratta för det är så roligt ändå och absurt och vi borde kanske hitta en annan hobby än att DISKUTIEREN. Och nästa dag när jag är så yr att jag kör på en trotttoarkant på väg till simskolan och vinglar vimmelkantig och febrig och gravid och full av smärtor in i simhallen ringer jag självmant tillbaks till vårdcentralen och det visar sig att jag är sjukare än jag kunnat ana och jag kan knappt ta mig uppför trappan när jag kommer hem och jag ligger utslagen på sängen och jag tar med glädje min medicin och jag skiter fullständigt i mina åsikter och jag tackar Gud för den förbannade sjukvården och den fantastiska antibiotikan och mannen lagar mat och tar hand om barnen och jag säger tacksamt genom dimman: -Åh, vad underbart att du är här! Och han säger leende:- Jaja, men igår var jag kapitalist-svin.