Repeat

Och långt borta bakom mig skymtar jag en svart skugga när jag kommer ut från biblioteket, barnens tiotals böcker i kassar och mina förhoppningar om sommarlätt läsning som ändå aldrig blir verklighet därför att sängbordet-och resväskan-svämmar över av tunga teoriböcker om Indien, om djuren, om positioner och subjektivitet. Och fastän jag läser och läser så tar det aldrig slut, dygnet har bara 24 timmar, jag har aldrig tyckt det varit nog och jag vet att det är många som jag som har rätt svårt att acceptera det. Och skuggan där snett bakom mig medan jag går mot bilen på parkeringen, den kastar förstulna blickar med löften om äventyrsresor i Sydamerika, om trekking i Nepal, om soliga decennier vid Kaliforniens kust, om månaderna på sri Ram Ashram uppe i bergen i Uttar Pradesh. Och jag slänger med håret, håller barnen hårt i handen och visst är jag svartklädd och visst är jag anti men det var länge sedan jag levde det livet. Och det är som om jag måste lyfta blicken och fokusera på framtiden för att inte lockas av den jag en gång var, den där ansvarslösa, carpe diem, carefree människan som var jag, när jag var 22 eller 23 och som satt i Arizona och mediterade och som campade i Grand Canyon och somnade till prärievargarnas tjut och bara tog in allting med den där glupskheten man har då. Hon som var jag som stod på stationen i Bombay och köpte chai i små lerkoppar som krossades när man kastade dem på perrongen och hur vi surrade fast väskorna på taket med kedjor och hänglås medan andra hängde och klängde genom fönstren och utmed tågsidorna. Hon som landade i San Diego sent på kvällen i februari 91 och vi körde direkt ner till stranden och jag sprang barfota ut i sanden i fullmånens sken och kände mig friare än jag nånsin hade varit! Men ändå långt inne, längst inne är det fortfarande jag. Och han vet det, därför är jag hans. Därför att när han säger "Jag vet vem du är", så har han faktiskt rätt. Hoppas jag.