Ensamma hemma

När mannen reser bort två dagar tror jag att barnen inte ska reagera så mycket, det var ju trots allt inte så längesedan de bara levde med mig? Men jag har fel. Det är ett tjatande från morgon till kväll, var är han, när kommer han hem, vem ska skjutsa till träningen, hinner han säga godnatt när han kommer hem på kvällen, vet han att jag är sjuk, när ska jag spela upp på golfen, vet du när han kommer hem, var är han? Och plötsligt, för mig, känns det ovant att vara ensamförälder bara för två dagar när jag blivit van vid att dela allt ansvar med honom. Barnens första dag i nya skolan följer vi båda med, och hälsar på lärarna och tittar in i klassrummen, han följer med min son, jag följer med min dotter. Sedan går vi till fritids och han fyller i fritidslappar och skriver på blanketter, vi går på föräldramöten, han skjutsar till sonens alla träningar och bokar in lekträffar med nya kompisar åt både min son och min dotter. Hans ledaregenskaper visar sig tydligt och mina barn har tagit honom till sig som en riktig förälder. När min son är sjuk funderar jag på om han ska stanna hemma från skolan och jag frågar mannen: -Vad tycker du, det är väl ditt barn också! Och sedan inser jag vad jag har sagt, men jag menade det verkligen. Han skriver sjukintyg till ´min sons lärare och jag säger på kvällen, när han kommer hem: -Vad lätt det har gått för dig, att bli accepterad....
Men han protesterar och påminner mig om hur jobbigt allt var de första månaderna, särskilt med min son (jag har glömt det nu när de är så tajta att jag nästan känner mig utanför, en skön känsla av befrielse, som om jag aldrig hade kunnat fylla den platsen)och allt arbete, all tid, alla samtal, allt engagemang som mannen lagt ned för att vinna deras hjärtan: -Jag har förtjänat det! säger han och jag tänker att det har han verkligen. Han är otroligt efterlängtad när han kommer hem efter två dagar i Stockholm, inte bara av mig utan också av mina barn. Och han säger: -Jag har längtat efter er också! Inte bara efter dig, utan även efter dem! Och jag vet att han menar det för han går direkt in till dem och pratar och säger godnatt och jag hör deras röster från andra våningen och jag tänker, att den platsen han har den har han jobbat sig till. Och jag tänker att biologi är inte allt när det gäller föräldraskap.