På landet

Jag bor på landet igen och det är gudomligt. För en neurotisk, over-the-top-orolig, och allmänt stressad människa som jag själv, är det här det bästa som kunde hända mig, efter att ha bott 5 år i stan med barnen, för att det var enklare och mera praktiskt när jag var ensam. Tidigare bodde vi på landet så för barnen (och för mig) är det ett återvändande till ett liv nära naturen, som vi älskar. När jag blir förbannad och tappar humöret på mannen, barnen eller bara något oväsentligt, brukar jag öppna ytterdörren och bara gå rakt ut på grusvägarna. Utan telefon och utan allting. Igår gick jag längst ut till havet och låg på rygg på en brygga och kände de sena sommarvindarna blåsa över mig. Det var så vackert att jag nästan började gråta. Healing för själen och alla upprörda känslor försvinner. Eller som imorse, när mannen ringde från flygplatsen på väg till Stockholm på business-möte klockan halvsju för att väcka mig och jag måste stiga upp och se till att fem barn fick frukost och kom iväg till skola och dagis, då drog jag upp de nya, svarta rullgardinerna och såg havet och daggen i gräset och himlen som var svagt rödfärgad av soluppgången och det gjorde det så mycket lättare att ta itu med dagen.