Vad händer sen?

Två månaders blogg-paus. En månad kvar till bebis. En vecka kvar till jul. Att opta ut och ta det lugnt visade sig vara ett bra val. Min stress försvann, jag fick tid att organisera mina tankar, analysera vad jag behöver och bara vara, som man brukar säga. Som vanligt har jag mått utmärkt under graviditeten. Det här barnet borde bli ett lugnt och ostressat barn. Or not, med våra gener...En sak har jag upptäckt som jag inte riktigt visste förut: Att så stor del av ens föräldraskap handlar om att se sina egna behov och att våga tillfredsställa dem. Gäller i alla relationer. Det verkar vara receptet för att undvika den känsla av att kvävas som leder till det flyktbeteende jag tidigare i mitt liv ofta uppvisat i mina förhållanden. Nu: något annat. Att se målet och att ta sig dit på MITT sätt. Yrkesmässigt då? Där råder samma gamla vanliga förvirring, men jag tar det med ro. Jag är 38 år och börjar vänja mig.