Överlycklig

Överlycklig för att min handledare inte gör någon stor deal av min nya graviditet, det är business som vanligt och hon pratar om planer på att bjuda in några internationella forskare inom mitt område, animal studies till ett seminarium i vår och jag säger ja, självklart och jag ser en väg ut ur det här mammaträsket. Hon säger: -Bara säg till hur länge du vill vara mammaledig. Och jag säger: -Mycket lite! Jag vill inte tappa kontakten med mitt arbete! På vägen hem ringer jag mannen på mobilen och säger: Du lovar att ta hand om barnet för jag vill jobba, jag vill forska, jag vill inte....Och han säger: -Ja, visst, självklart. Och jag känner paniken igen över rädslan för stagnation, isolation och ett barn på armen vart jag än går och jag tänker kanske tre månader istället för sex månader och i vår ska vi åka till New York och gifta oss och gå på jazzklubb och pianobar och barnet får väl helt enkelt följa med för vi är för gamla för att ge upp vårt liv, mitt liv, och jag trycker inte på nån jävla stopp-knapp eller paus-knapp den här gången.