Förlossning

Så får Linna sitt barn och till och med minuterna efter förlossningen, när hon sitter och gråter på sängen så måste hon försvara sitt beslut inför barnmorskorna. Jag gillar hennes prosaiska beskrivning av förlossningen, precis som jag tycker hon inte att det är något magiskt eller vackert eller underbart, bara smärta och lidande och förbannad syndaflod. Efter förlossningen måste hon först pusta ut och tänka på att hon har överlevt, innan hon kan börja tänka på barnet. Det där håller jag med om, jag förstår inte hypen om att det är något fantastiskt, som man delar med mannen (vem fan bryr sig om honom i det läget när man ligger på vad som känns som den yttersta dagen, man ber till gud och ropar på mamma)och så vidare, allt det där är bullshit, det är ett lidande utan like och jag var lika medtagen och framför allt chockad efteråt som hon beskriver. Trauma skulle jag vilja kalla det, snarare än magi. Varför är detta en hemlighet som glossas över med tal om bedöving och musik och bricka med Pommac? Att det är ett rent helvete och man är bara glad att man har överlevt.