Alla frågar

hur det var när vi träffades. Så här var det: han kom förbi, hans sågs, han segrade, hahaha. Veni vidi vici. Han hade vägarna förbi och det var snygga jeans och helt fel skjorta, det var yuppie-bil och promenader genom stan, det var ett försök att ta min hand i en lekpark som jag avstyrde, det var att skratta i timmar utan att veta åt vad, det var en kavaj och en halsduk och att ligga länge i en stor däck-gunga medan min dotter knuffade fart och känna att här, bredvid honom, vill jag ligga för alltid och känna farten, sakta, ilande, tryggt och fantastiskt. Sedan var det Hemköp och middag och pasta med pesto och sedan var det någon som efter den första dagen tillsammans, helt enkelt tog ledigt från jobbet och bara stannade kvar, hos mig, hos oss, i en vecka, och redan efter tre dagar kunde jag se det tydligt i hans ögon, alldeles säkert, utan att tvivla: att han älskade mig. Och jag visste att det var vi, nu, för all framtid och att någonting helt nytt just hade börjat.