Lördagkväll hos läkaren

På lördagkväll åker jag till jourläkarcentralen med dottern som två dagar tidigare fått ett suddigummi slängt i ögat av nån unge i skolan, och ögot ser värre ut efter två dagar. Vi anländer samtidigt som en skäggig man i jacka och tanken slår mig att det kanske är jourläkaren som just blivit inkallad från sin hemmakväll med familjen framför Robinson. Det visar sig att jag har rätt när samme skäggige man i vit läkarrock kallar in oss en timme senare. Det är något väldigt bekant över mannen, som jag inte kan placera. Jag ser en glimt i hans ögon av igenkännande men hans namn ger mig ingen ledtråd. Han ser äldre ut än mig så han är förmodligen ungefär i samma ålder, eftersom jag lever i illusionen att jag är mycket yngre än vad jag är (och att jag umgås med folk som är mycket yngre förstärker denna illusion), så tar jag ofta fel på folks ålder. Allt är ok med Mini-Gaia säger han och jag tänker febrilt på var jag kan ha träffat honom förut: han kan vara en dagisförälder, en gammal klasskamrat, en av min brorsas många kompisar eller till och med en pappa till någon av mina elever på högstadieskolan. Genom barnens alla tusentals fritidsaktiviteter träffar man så mycket folk att man inte längre vet vilka man hälsar på och varför. Vi tänker gå men jag frågar först om det behövs någon medicin, någon ögonkräm av något slag? - Tja, vi tenderar ju att överbehandla såna här saker...och det är ju inte så dumt ibland! säger skägget och jag börjar skratta och han ler också, för det han just sagt var så paradoxalt och oväntat roligt. - Ja, jag är inte mycket för att överbehandla, jag tror inte på mediciner, säger jag och ler, och det blir lite konstig stämning och jag får en idé om att han är en sån där människa som jag som bara går runt och låtsas vara vuxen. Här står han och är läkare och här står jag och är forskare men plötsligt känns det som om han egentligen vill hoppa av sitt jobb och bli antroposof eller waldorf-healer och jag vill egentligen skriva anarkistiska romaner och det är bara med nöd och näppe vi kan hålla uppe skenet. Och i kassan när vi ska gå slänger jag fram kreditkortet och frågar: - Tar ni VISA-kort? Och sjuksköterskan i kassan tittar på mig som om jag kommer från en främmande planet och säger: - Eh, det är gratis. Förvånat utbrister jag: -Oj, är det gratis?! Och hon svarar: - Ja, det är gratis för barn. Och jag tänker att det är ju helt fantastiskt vilket land vi lever i, gratis läkarbesök sent en lördagkväll, det är helt otroligt lyxigt, vi svenskar fattar inte hur bra vi har det. Inte förrän man har bott i USA några år fattar man det lyxiga i att inom en timme få besöka en riktig (?) läkare med skägg och allt, mitt i helgen, och det kostar inte ett öre!