Bästa, klokaste läraren

har min son fått, en lärare som ser sonens enorma prestationskrav, de inre krav han av någon anledning gett sig själv, och de ytte krav som jag förmodligen gett honom, fastän jag jobbar hårt för att sluta med det, att ändra på det, ett beteende som verkar förutbestämt, genetiskt nedärvt, i alla fall i vår familj, i vår släkt där ingenting duger förutom det bästa och lite till. Och min sons lärare håller för resultaten på proven med handen för att ge min son lite tid attt lyssna, att andas men det enda min son vill veta är hur bra han är, vem är bäst, är han bäst? Och jag vet att det bästa jag kan göra är att helt tagga ner, sluta fråga, bry mig, sluta tjata om läxor, han har tillräckligt höga krav på sig bara genom att vara han. Det paradoxala, som jag naturligtvis känner igen, att vara så högpresterande att man vänjer sig vid lovord, suger i sig beröm som en svamp, aldrig kan få nog av uppmärksamhet. Någon sa en gång om min son: Det bästa du kan göra för honom är att låta honom glömma en läxa nån gång, vara slarvig, inte lyckas så himla bra på allt. Och jag tog det till mig, som ett något sent kommet, men ändå, bra råd till mig själv: Våga släppa lite på perfektionismen, komma för sent, tappa bort nåt nån gång, glömma ett möte, kanske till och med missa en deadline! Så när det blir dags för det där förbannade målpapperet, säger min sons lärare såhär: -Jag tycker vi skriver att du kan fortsätta som du gör. Bara fortsätt såhär, det duger bra, allt är bra, det går bra för dig...
Och lättnaden skiner ur ögonen på den högpresterande sonen, och jag är lika lättad jag med, för hans skull. Och jag säger, när vi lämnar klassrummet: - Bättre mål kan man väl inte önska sig? Och han är lycklig, lycklig, lycklig när han slänger på sig jackan och springer ut till kompisarna som väntar på fotbollsplanen på skolgården.