Yogaläraren

Min nya guru, vid sidan av terapeuten, är min yogalärare, hon är blond och skiner som solen. Förmodligen från det tredje chakrat, det är där självkänslan sitter, har vi fått lära oss. Vi har mantran också. Jag klarar precis av att inte börja skratta när vi mässar våra indiska (antar jag?) ord men det är svårt, mycket svårt. Ena anledningen att jag kan hålla mig för skratt är att jag har varit på ett ashram i Indien och jag höll nästan på att bli utslängd därifrån på grund av att jag och de andra amerikanska ungdomarna inte riktigt följde reglerna och klädkoderna utan hellre umgicks med de indiska arbetarna, typ kocken och djurskötarna, drack enorma mängder chai och satt på taket och sjöng Dylan och Grateful Dead och lyssnade på när Noah spelade gitarr i solnedgången. Noahs första ord till mig i matsalen var: -The woman who lives on chai alone. Hans andra ord på ashram-gården: - I am going to Goa, do you want to come? Och jag svarade: - To Goa, with Noah! och började skratta. Så vi reste nästa dag och delade bussar, rickshaws, tåg och säng i några månader. Han var 21, jag 23, jag kallade honom "my husband" för i Indien var det ingen som lyssnade på mig annars och han hade långa dreadlocks och nötbruna ögon och New York-dialekt men han var mycket tystlåten, mycket skygg, utom när han sjöng och det var en helt annan slags andlig resa, mellan Noah och mig och Colva beach. Den andra anledningen till att jag tar yogan på allvar är att jag faktiskt tror på det här. Idag kom jag nästan för sent, eller exakt i tid, men dörren var stängd och soft musik strömmade ut. Jag var andfådd efter språngmarschen genom city, och tänkte det är ju inte klokt att komma för sent just till yoga, som ska vara så avstressande. Jag står på ett ben i hallen och sliter av mig jeansen supersnabbt (och hoppas ingen kommer gående i korridoren till det här huset) och byter om till trikåer, sedan smyger jag in och låtsas som om jag inte alls har stressat men när jag sitter på den lila mattan bultar mitt hjärta så att det måste väl överrösta den lugna new age-musiken. Efter lektionen vill jag inte resa mig upp och ge mig ut i folkvimlet, solen, gatorna, torget, arbetet, människorna. Jag vill sitta kvar, där på den lila mattan i mina trikåer och se min blonda yogalärare i ögonen och tala om livet och jag är lugn, alldeles lugn, alldeles lugn. Vem behöver stress-kurs när man har yoga?