Grannen

Mini-Gaia har adopterat en grannfamilj. Hon är där jämt, hon älskar att vara där, hon älskar dem. Det är innerligt och överraskande. Hon tröttnar aldrig på den där familjen. Jag förstår henne. En del av förtjusningen tror jag ligger i att där finns en pappa som är en sån där pappa som Mini-Gaia aldrig har haft men som hon säkert drömmer om. En sån där pappa som är ung och modern och tar hand om sina barn men samtidigt är coolare än coolast. En sån pappa som inte får utbrott över småsaker utan verkar ha ett oändligt tålamod och som bakar kladdkaka med barnen, och som bara tycker att det är roligt. Jag har ett svagt minne att jag har varit en sån förälder när mina barn var små, men det känns avlägset. Det är bara att erkänna, att när jag bakade med barnen tyckte jag det var bättre att göra allt själv och jag fick utbrott om de tappade ett ägg i golvet och jag ville hellre gå och sätta mig på verandan med en kopp kaffe och läsa en bok av t ex Joyce Carol Oates som jag var helt inne i då en period. Jag var hemma med barnen i fyra år och det krävdes en enorm mental ansträngning och en riktigt bra espressomaskin för det. Jag tror inte jag skulle göra om det, även om jag är väldigt nöjd att jag klarade det. Det är något att vara stolt över. Men häromkvällen när Mini-Gaia grät över att hon fått en sticka i fingret som hon inte lät mig ens försöka titta på (with good reason), visste jag precis vart jag skulle gå för att få hjälp. Grannen fixade det med tålamod, och ett metodiskt lugn som jag helt enkelt inte besitter, trots att han var mitt uppe i läggningen av sina egna jättesmå barn. Intuitivt visste jag att min granne har de där egenskaperna som jag saknar och som kan vara väldigt bra att ha när ett barn har fått en sticka i fingret. Utan tårar, utan rädsla gick Mini-Gaia och jag sedan nöjda och glada, tvärs över gatan, hem igen.