Totalt kaos

På viktigt möte som doktorandrepresentant blir allt kaos, varken jag eller den andra doktoranden har med oss de papper som ska diskuteras. Vad tänkte vi på? Varför blir det alltid såhär? Vi sitter tätt ihop och hon viskar: "Jag har glömt dem, men dina är säkert där nere i facket, kan du springa och hämta dem?". Hur kan hon veta att jag aldrig tömmer mitt fack? Jag kunde väl också ha hämtat dem, tagit hem och läst dem och sedan glömt dem hemma? En kort stund funderar jag över vilket som verkar värst, att vi båda sitter av hela mötet utan papprena eller att jag avslöjar för alla att jag inte ens tömt mitt postfack före mötet (utan istället hämtat kaffe, både hon och jag är de enda som har med oss kaffemuggar till mötet, hon och jag är de enda under fyrtio här). Jag reser mig snabbt utan ett ord och lämnar lokalen för att återvända med bunten. Ingen säger någonting. Hon viskar: "Jag har i alla fall läst dem". Jaja. Resten av mötet märker jag att min vana att tala i halva meningar inte riktigt fungerar här, jag börjar prata, slutar halvvägs men ingen fyller i med förståelse och nickningar utan en väntande tystnad sprider sig. Jag börjar igen, och samma sak händer. Tystnad istället för ett flöde. Mycket skumt. Jag blir nästan gråtfärdig när jag inte kan förklara varför siffrorna som jag inte för mitt liv begriper inte stämmer med min tjänstgöringsplan. Frågorna hopar sig och ingen har svaren. Mina skämt passar inte. Mina försök till att lätta upp stämningen bemöts med småleenden. Jag säger rakt ut: - Men alltså det här fattar jag inte. Finns inte en chans. Tystnad. Well, well. Bryta ihop är bättre än bita ihop, eller?