Jag avbryter

Jag avbryter alla, ständigt och jämt, jag kan inte hjälpa det, mina föräldrar hatade det när jag var liten, men jag har fortsatt likadant. Jag avbryter alla, överallt, på utvecklingssamtal med barnens lärare (jag måste koncentrera mig hårt, tänka på något annat för att inte fylla upp den där halvtimmen med mitt eget prat, min egen underbara röst), jag avbryter på seminarier, på möten, till och med hos tandläkaren försöker jag avbryta, jag avbryter bilmekaniker, hantverkare, läkare, professorer. Jag avbryter yoga-läraren och skäms, är det nånstans man ska vara lugn och tyst så är det väl där, bland buddha-statyer, lugn musik och rökelse, och jag blir så avslappnad av andningsövningarna och av att få ligga ned på en lila madrass mitt i stan, mitt på lunchen (istället för lunchen, två flugor i en smäll), tänk att få ligga i lugn och ro i flera minuter, men jag hittar ändå en chans att avbryta. Och jag avbryter mina barn ständigt och jämt och jag tänker att de får bra träning, på att lära sig hoppa in i matchen, kasta sig in i samtalet. Och de pratar, mina barn pratar och pratar och avbryter nonstop, så visst har de lärt sig. Till tonårstjejerna på högstadiet säger jag på fullt allvar, när jag är läraren som sitter med dem och deras föräldrar och har utvecklingssamtal och försöker ta de där målen på allvar, jag säger: - Du måste avbryta mer, bara prata rätt ut, annars har du ingen chans, killarna kommer att ta all plats annars!
Om jag hade bott i Frankrike hade inget av det här varit konstigt eller värt att nämna. Jag har bott i Frankrike och där pratar de på tills de blir avbrutna, så gör jag med, särskilt i förhållanden, ja i samtal överhuvudtaget, jag pratar tills jag blir avbruten. Om ingen avbryter tar jag för givet att den andre inte har nåt (lika bra) att säga. Jag vet, jag är född i fel land, fel kultur.