Telefon?

Om det ringer någon till mig på den vanliga gamla hemtelefonen blir jag otroligt förvånad. Det gör man ju inte längre, eller? Man sms:ar, mailar eller facebookar. Vill någon mig nåt mera akut brukar de ringa på mobilen. Jag sms:ar till alla, barnens kompisars föräldrar, tränare, jobbet, bestämma möten, fikaträffar, middagar, luncher, allt via mobilen. Jag mailar släktingar, vänner, idrottstränare, barnens pappa. Jag bokar barnvakt och anmäler kidsen till kalas via sms. De enda som ringer på hemtelefonen är barnens kompisar. Därför låter jag alltid barnen svara, det är ändå till dem, tänker jag. Men ibland ropar de på mig och jag blir så förvånad att jag knappt kan tro att det är sant: - Va? Till mig? VEM är det??? frågar jag då som om jag förväntar mig något slags bevis innan jag tar luren. Känns ungefär som den gamla generationen, som man kan tänka sig att det var när telefonen var ny, för farmor och farfar, och man med spänning och lite osäkerhet lyfte luren till örat och sa hallå? Sån är jag nu. Incredulous, är ordet.