Morgonpromenad

Den här energigivande låten lyssnar jag på i I-poden när jag promenerar hemåt efter att ha följt mina barn till skolan, eller rättare sagt följt min dotter, för sonen är stor och går demonstrativt 20 meter framför mamma och lillasyrran, för att markera sin självständighet, antar jag. För grannarna i området måste det se rätt kul ut, när vår lilla familj går utspridd, först sonen (som springer iväg om vi närmar oss, som för övrigt ofta springer istället för att gå, för att det är roligare tror jag)långt före, sedan jag som kollar klockan hela tiden och en halv meter bakom mig min dotter som inte har någon brådska trots att det tar ett bra tag att gå till skolan och hon börjar snart..."Jag går i min egen takt" säger hon lugnt och vägrar konsekvent att stressa, oavsett vad klockan är. Jag slits mellan känslan av att vilja stötta henne i hennes lugna livstempo och anti-stress attityd, och tanken på att det är väl ändå mitt ansvar som mamma (fortfarande) att se till att de kommer i tid? Hittills har det gått bra fast vi lämnar huset senare och senare för varje dag som går, morgontrötta kvällsmänniskor som vi är. Sonen som för bara några år sedan stod mig så nära, dyrkade marken jag gick på, verkar nu inte ha mycket till övers för mig och det är så det måste vara, det är så jag har hört att det brukar bli, men det är ändå förvånande och smått komiskt att uppleva förändringen själv. Om bara några år, när han är tonåring kommer det att bli ännu värre. Förhoppningsvis kan vi mötas som riktiga vänner om tio år, när han är 20 och jag är...47 (!) och han är en långhårig vegan och djurrättsaktivist eller fotbollsproffs, som han vill, eller rockstjärna som sin far och vi båda har lugnat ner oss och mognat en del på vägen. Min dotter är för tillfället min bästa vän men jag minns att min pappa (med illa dold triumf!) sa till mig när hon var liten, och trotsade mig med hela sitt vilda temperament: -Henne får du det inte lätt med i tonåren! Och det hördes att han tänkte på hur jag hade dragit dem genom helvetet när jag själv var tonåring och att jag nu skulle få tillbaka! Eller också var det inte så han menade.