Empati

En gång för några år sedan skulle jag opponera på en C eller D uppsats. Jag sänkte mitt eget betyg betydligt på grund av att jag var en skoningslös, hänsynslöst kritisk opponent. Examinatorn gick in och förebrådde mig: - Du SÅGAR den här uppsatsen blabla...När jag berättade det för min bror förstod han precis. - Vi är ju såna, sa han bara. - Hur då? undrade jag som aldrig hade tänkt på att vi var på nåt speciellt sätt. - Ja, vi är kritiska, perfektionister. Vi tror att vi kan göra allting bättre själva. - Ja, men det kan vi ju! skrattade jag. Ett familjedrag tydligen. Intressant. Kanske nåt att ta upp i terapin. Som Skugge som tycker att alla som är utbrända larvar sig och borde ta sig i kragen. Haha, där håller jag inte med. Det är såna som min bror och jag som blir utbrända. Både min bror och jag kom fram till att vi hatar grupparbeten. Det är hopplöst segt att gå och vänta på att andra ska göra sånt man själv kan göra bättre och snabbare. Så har det varit hela skoltiden och på universitetet. Min bror och jag gör hellre hela jobbet för en fjärdedel av äran, bara så¨att det blir gjort nån gång, och dessutom BRA gjort. Såna är vi, overachievers. Gör hellre mer själva än lämnar över nåt till någon annan. Undrar hur vi skulle bli som chefer? Definitivt utbrända.