Så många tider, så lite tid

Plötsligt har jag dragits in i ett virrvarr av tider att passa, det ena leder till det andra, det är läkare och sjukgymnaster, stressterapi och blablabla. Det sägs att jag jobbar för mycket, eller har jobbat för mycket och nu har det satts in en armé av nya tider att passa, tider som gör mig mer stressad än jag redan var. Catch 22. Två gånger har jag avbokat den i mitt tycke onödiga sjukgymnasten men till slut går jag dit fast jag hellre hade suttit hemma och stressat med avhandlingen som vanligt. I vanlig ordning frågar den intet ont anande typ 12åriga, nyutbildade sjukgymnasten mig hur det är och hon ber mig att berätta. Det är ju som att öppna a can of worms, att be mig tala fritt ur hjärtat utan manus, det bästa jag vet, this could go on forever. Jag har alltid en massa häpnadsväckande och intressanta saker att berätta från mitt osannolikt fullbokade och stressade liv. Jag vet precis när hon kommer att dra efter andan och när hon kommer att skratta (jag har en del komiska anekdoter, jag har berättat det här så många gånger nu, för så många olika människor). Ja, mycket riktigt drar jag över tiden och min inbokade timme (jag kom tio minuter för sent) är över, med råge. Den stressade sjukgymnasten ber mig att själv (?sekretess?) ta en titt på hennes påslagna dataskärm och hitta den info jag behöver om nån "stress-kurs" (lär man sig stressa mer eller kanske-hoppas!-effektivare?) där i hennes mailbox som hon har öppnat och sedan stressar hon vidare till nästa patient med orden:- Du kan köpa avslappningsband på apoteket! Då brister jag ut i gapskratt och säger:- Aldrig i livet att jag kommer att kunna lyssna på det utan att börja skratta! No way...