Är skilsmässor trendigt?

Jag är för närvarande helt uppslukad av den här debatten om äktenskapets vara eller icke vara. Gudrun Schyman och Linda Skugge står på olika sidor av det politiskt färgade staketet (som tydligen fortfarande existerar fast jag tror det kommer att försvinna till förmån för en härligt färgglad, svartgrön anarki...)och tycker i princip samma sak: Äktenskapet förslavar och passiviserar kvinnor känslomässigt, även om vi brutit oss loss från det ekonomiska beroendet som ansågs vara orsaken till kvinnoslaveriet för 30-40 år sedan. Kärnfamiljs-och konsumtions-och inrednings-kulten lever starkt, menar Schyman bland annat genom de nya glassiga magasinen som Mama och Family Living. Detta är tidningar jag läser med enormt självförakt. Sedan plockar jag fram Brand som jag fått av Agueli. Skugge firar sin skilsmässa med att jobba på som vanligt, business as usual, köpa tjänster till hushållsarbetet och vara bästis med exet. Jag vet inte riktigt var jag står i den här debatten, jag tillhör Skugges generation och har väl gjort ungefär som hon, skilt mig med ömsesidig vänskap och respekt, som vänner och efter mitt initiativ, precis som hon. En vinst för mig och en vinst för barnen. För pappan, who knows? Det kan jag inte uttala mig om. Vi äter middag ihop minst en gång i veckan, vi har våra barns bästa för ögonen i alla lägen, vi är inte svartsjuka på nya partners osv. På ytan ser allt bra ut. Under ytan finns naturligtvis en helt annan och mycket mera komplicerad historia. Jag vet inte om jag tror på äktenskapet, men jag ser ingen poäng med att binda mig ekonomiskt till en man. Det känns riskabelt. Jag har försörjt mig själv och mina barn ensam i sju år. Det är inga problem. Om man inte räknar utlandssemestrar till en viktig del i barnens liv, för det har de hittills inte fått uppleva. Självklart, something's gotta give, när man lever på en inkomst. Men, däremot när jag en stor och mycket stark och mycket romantisk dröm om den stora kärleken som jag hoppas möta nu i vuxen ålder, inte längre en svartklädd, naiv tonåring utan en kvinna som vet lite mer vem hon är, och som förhoppningsvis har lite mer att ge (och en större förmåga att ta emot kärlek). Att möta en man som är min jämlike i det här läget skulle vara helt fantastiskt. Läs även Cecilia Gyllenhammars inlägg som jag tycker är ett bra och modigt sätt att uttrycka ungefär vad jag känner, att det är inget misslyckande, ingen katastrof att människor möts och skiljs och att livet går vidare, för det gör det ju! Och vi är alla så mycket rikare för de upplevelser vi har med oss, vare sig vi har stannat i ett äktenskap i fyrtio år eller skilt oss efter tio. The bottomline is, who's to judge?