Jag är på fruktansvärt dåligt humör efter katastrofalt misslyckad lektion med ointresserade tonåringar och för att jag varit uppe tidigt och åkt med sonens klass till simhallen därför att jag har ett inre krav att vara supermorsa som är med överallt och ställer upp på allting, när kommunen går på knäna får föräldrarna hoppa in och jag gör det gärna, jag vill vara där, men varför måste jag vara med överallt, i varenda föräldraförening, på varenda utflykt, jo för jag måste vara bästa, perfekta föräldern trots att pappan bor 7 mil bort, mina föräldrar är i Spanien och jag har två jobb jag knappt hinner med och jag får betala 75 kr i timmen för barnvakt (som lär ut helt fel musik till sonen)för att kunna gå på fruktansvärt boring föräldramöten. Den här dagen, efter morgonens pass i simhallen med en massa tioåringar och vatten och visselpipor och blöta diplom och arga idrottsledare som hatar barn, får jag stressa som en galning, jag bokstavligen springer genom stan, och jag hinner precis fram till högstadieskolan, för att ha en oförberedd lektion, men jag missar kaffet och jag har varken ätit frukost eller lunch och så får jag värsta utbrottet för att de inte bryr sig, inte lyssnar och jag är utmattad förstås men går ändå ner till rektorn och klagar. Ingen ordning, ingen respekt, rektorn ser måttligt intresserad ut och ganska upptagen, och säger med en uppgiven suck:
- Ja så är det nu för tiden.
Och kanske har jag blivit skadad av terapin för jag tror att jag kan stövla in var jag vill, när jag vill och ösa ur mig mina känslor. Så jag fortsätter:
- Och så var det en ny elev, bara en sån sak, det hade ju varit himla bra om man hade fått veta sånt i förväg och blablabla...
- Om du hade läst veckobladet hade du vetat det.
Hm, vänta nu? Veckobladet? Ok, tack och hej. See ya. Never mind.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar