Sömnbrist?

Barnen åker till pappa, han är en timme försenad förstås så han får plocka upp dem på gymmet fem minuter innan mitt danspass startar. Han ursäktar sig väldigt men jag bryr mig inte på riktigt, jag har efter vår skilsmässa insett att alla de sidor jag avskydde mest hos honom är just de sidor jag själv besitter, så att klaga på honom (och gudarna ska veta att jag har klagat) är som att klaga på mig själv. Efter träningen har jag fått sms från sonen, lille Capitano, han skriver och klagar på sin syster, jag antar att de bråkar i bilen, i affären, på väg till pappa, sju mil bort från mig: - Mini-Gaia är orättvis. Det är gulligt att han tror att jag även sju mil bort kan kliva in och reda upp situationen, trots att han har en annan vuxen där bredvid sig. Så jag skriver tillbaka: - Tala med pappa. puss och kram. Jag står i omklädningsrummet och väntar på hans svar som kommer omdelbart: - Ok.
Sedan spenderar jag resten av kvällen halvt sovande framför en film i en god väns soffa, jag lägger mig ner och drar en filt över mig och kan verkligen inte hålla mig vaken. Nästa dag sover jag till kvart i två, och missar ett planerat kulturellt evenemang, kliver upp, och kör sju mil för att hämta barnen. Jag antar att veckan har varit ovanligt hård, eller så har jag tio års sömnbrist att ta igen.