Match

Från att ha varit något jag såg på med stor skepsis och stort förakt har det nu blivit något jag fortfarande ser på med stor skepsis och stort förakt, men det är i alla fall en ständig källa till skratt och överraskningar och ett kul samtalsämne i fikarummet på jobbet. De flesta gamla klasskompisar, skilda dagispappor och lärarkolleger som blivit singlar hittar man numera snabbt på match, ofta direkt efter eller till och med FÖRE skilsmässan (se tidigare inlägg). Det verkar ha blivit nån slags singel-facebook eller ungdomsgård för sextio- och sjuttiotalister, alltså folk mellan 30 och 50 som brutit upp och inte vet riktigt vad de ska göra med sin tid, när man är för gammal för krogen eller inte får tag i barnvakt. Roligt är det att läsa rubriker och profiler. Särskilt roligt är det till exempel när den dagispappan som man vet varit otrogen mot sin fru beskriver sig själv som "ödmjuk och omtänksam". Även utan otroheten hade det varit roligt att beskriva sig så. "Jag är ödmjuk". Vem säger så om sig själv? Knappast den allra mest ödmjuke va? Det här är vanligt och verkligen avskräckande tycker jag: "Jag är kanske alltför snäll". Haha, jovisst, säkert. Värt att nämna eller? Mycket vanligt med jakt och fiske, egen villa, god ekonomi. Är det sånt män tror säljer? Härligt avskräckande det med. Jag är vegetarian, thank you very much. Säkert är kvinnornas profiler lika roliga men de läser jag inte så det kan jag inte uttala mig om. Sedan har vi de yngre killarna, åttiotalisterna som ofta "vill ha lite kul" och de äldre mellan 50 och 60 som vill "hitta den rätta" (hur många gånger har de inte redan gjort det?) och som har "mycket att erbjuda" (vaddå?). Vad jag undrar är, bland alla civilingenjörer och jaktochfiske-män, var är alla hippies och coola kulturarbetare? Blev de haffade redan på sjuttiotalet allihop? Orättvist.