Plötsligt

efter en lång tid, kan inspirationen komma, lusten att skapa, forska, skriva, påverka världen, delta i internationella sammanhang, sprida det jag tycker är viktigt, mina tankar och idéer. Stå på konferenser och faktiskt ha nånting att säga. Plötsligt, efter en lång tid, återkommer den där lusten, drivkraften, som om den aldrig varit borta utan bara på semester, tillfälligt ute. Som en av högstadie-eleverna skrivit på en lapp och lagt på bänken, där stod det, helt fräckt och skrattretande professionellt: "Gått för dagen". En fjortonåring! haha. Anyway, nu har den kreativa kraften återvänt hos mig själv, och jag häpnar och förvånas och glädjer mig med mig själv. Jag är inte bara mamma, haha. Kan det vara likadant med kärlek? Att när man lägger den på hyllan, sparkar den mot dörren, tar en paus, semester, så återkommer den plötsligt, eller dyker upp i helt ny skepnad, bara för att man släppt den fri? För att man inte längre tittar år det hållet? Jag tror det.