Högstadiet del 2

Att jobba på högstadiet handlar inte i första hand om att undervisa, utan om att vara där, närvarande, och då menar jag inte bara i fysisk person, utan även om att verkligen vara där. Vad de här kidsen behöver är inte att kunna böja spanska verb i perfekt particip. Åtminstone har de inte något vidare intresse av det. Däremot är de svältfödda på uppmärksamhet, att någon står där och ser rakt på dem utan att väja med blicken eller byta ämne eller titta på klockan, utan verkligen lyssnar på dem, även om det de säger kanske är käpprätt åt helvete och vansinnigt provocerande. De är hänsynslöst ärliga och förvånansvärt många verkar lida av något slags behov av att säga precis vad de tänker, just i det ögonblicket de tänker det, rakt ut i luften. Bara för att få se vad som händer. Jag kan förstå den impulsen. Ibland, men bara ibland får jag en känsla av att det är likadant på universitetet, bara det att här är det vuxna människor som sitter, svältfödda på uppmärksamhet och med ett kolossalt behov av att höras och synas och med alla taggarna utåt, redo att bita ifrån, försvara sig eller gå till angrepp. Men jag kan ha fel. Fast ibland känner jag mig som en av de där kidsen på högstadiet och jag får ett nästan outhärdligt behov av att precis som de, sträcka ut benen långt under bordet, plocka upp mobilen och börja sms:a hejvilt, fastän jag egentligen inte behöver det, men bara för att jag inte får. Så jag förstår dem. Eller så har jag inte mognat nånting på tjugo år.