lördag 7 mars 2009
Är skilsmässor trendigt?
Jag är för närvarande helt uppslukad av den här debatten om äktenskapets vara eller icke vara. Gudrun Schyman och Linda Skugge står på olika sidor av det politiskt färgade staketet (som tydligen fortfarande existerar fast jag tror det kommer att försvinna till förmån för en härligt färgglad, svartgrön anarki...)och tycker i princip samma sak: Äktenskapet förslavar och passiviserar kvinnor känslomässigt, även om vi brutit oss loss från det ekonomiska beroendet som ansågs vara orsaken till kvinnoslaveriet för 30-40 år sedan. Kärnfamiljs-och konsumtions-och inrednings-kulten lever starkt, menar Schyman bland annat genom de nya glassiga magasinen som Mama och Family Living. Detta är tidningar jag läser med enormt självförakt. Sedan plockar jag fram Brand som jag fått av Agueli. Skugge firar sin skilsmässa med att jobba på som vanligt, business as usual, köpa tjänster till hushållsarbetet och vara bästis med exet. Jag vet inte riktigt var jag står i den här debatten, jag tillhör Skugges generation och har väl gjort ungefär som hon, skilt mig med ömsesidig vänskap och respekt, som vänner och efter mitt initiativ, precis som hon. En vinst för mig och en vinst för barnen. För pappan, who knows? Det kan jag inte uttala mig om. Vi äter middag ihop minst en gång i veckan, vi har våra barns bästa för ögonen i alla lägen, vi är inte svartsjuka på nya partners osv. På ytan ser allt bra ut. Under ytan finns naturligtvis en helt annan och mycket mera komplicerad historia. Jag vet inte om jag tror på äktenskapet, men jag ser ingen poäng med att binda mig ekonomiskt till en man. Det känns riskabelt. Jag har försörjt mig själv och mina barn ensam i sju år. Det är inga problem. Om man inte räknar utlandssemestrar till en viktig del i barnens liv, för det har de hittills inte fått uppleva. Självklart, something's gotta give, när man lever på en inkomst. Men, däremot när jag en stor och mycket stark och mycket romantisk dröm om den stora kärleken som jag hoppas möta nu i vuxen ålder, inte längre en svartklädd, naiv tonåring utan en kvinna som vet lite mer vem hon är, och som förhoppningsvis har lite mer att ge (och en större förmåga att ta emot kärlek). Att möta en man som är min jämlike i det här läget skulle vara helt fantastiskt. Läs även Cecilia Gyllenhammars inlägg som jag tycker är ett bra och modigt sätt att uttrycka ungefär vad jag känner, att det är inget misslyckande, ingen katastrof att människor möts och skiljs och att livet går vidare, för det gör det ju! Och vi är alla så mycket rikare för de upplevelser vi har med oss, vare sig vi har stannat i ett äktenskap i fyrtio år eller skilt oss efter tio. The bottomline is, who's to judge?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag förstår inte riktigt diskussionen. vad kärlek och äktenskap kan ha med trender att göra. det borde väl vara upp till varje par hur man ska leva utan någon annans inblandning eller åsikt?
SvaraRaderaförövrigt gillar jag din blogg och åsikter!
ja rubriken snodde jag direkt från debatten på Newsmill. jag håller med, men jag tror att det har blivit mera vardag nu med skilsmässor och kanske lite av en frigörelseprocess för kvinnor därför att det i de flesta fall är kvinnan som vill skiljas. En man bredvid mig i simhallen stod och såg på när min son lekte med hans barn, och frågan han ställde mig lät helt naturlig för honom:-Hur mycket har du honom? När jag svarade, förvånat, eftersom jag inte är riktigt så modern som vissa:-Alltid! så trodde mannen att jag sa:-Halvtid.
SvaraRaderaDet verkar ha blivit ett normalt sätt att samtala om föräldraskap i procent och deltid/heltid, och det är intressant och nytt, och såklart ett resultat av att skilsmässor verkar blivit mera regel än undantag, i alla fall i min generation. "Är du hos mamma eller pappa denna helgen" hör jag ofta mina barn fråga sina kompisar. Deras sociala liv påverkas mycket av all denna planering som folk måste ha i sammanhanget föräldraskap.