Ispölar

På promenaden till skolan hittar barnen nyfrusna vattenpölar som knastrar och kraschar härligt när man hoppar sönder den tunna nattisen. Glädjen, barnens rena och enkla glädje i att höra ljudet, igen och igen, när de trampar i pölarna och vackra mönster bildas när isen spricker. Och jag får en ilande känsla i kroppen, ett tydligt och starkt minne av just den lätta glädjen jag också kände som barn, just i sprickan mellan vinter och vår, när allt var möjligt och varje dag ett spännande, grusigt äventyr, fullt av is och sand och lerkakor och fotbollsplaner. Jag minns den glädjen, den livsglädjen. Det behövdes inte mer, i stunden, än att hitta ännu en istäckt vattenpöl att stampa sönder. Kanske därför vi har så lätt att hitta det där skrattet och den där uppsluppenheten när vi träffas, jag och mina vänner från mellanstadietiden. Vi har våra minnen i kroppen, minnen av hisnande cykelfärder genom bostadsområden, jag som satt på styret när M cyklade nerför backarna i förskräckligt hög fart, det var före hjälmar och jag lutade mig mot hennes armar och litade helt och fullt på att jag skulle överleva. Och när D och jag klättrade upp på skoltaken och sprang rusiga av lycka och spänning över taket till idrottshallen och hoppade mellan olika avsatser tills någon vaktmästare kom och jagade ner oss och vi sprang, sprang för livet, med skrattet bubblande i hela kroppen. Eller när A och jag följde varandra hem och gick arm i arm i timmar fram och tillbaka, till mitt hus, till hennes hus och tillbaka i all oändlighet för att vi inte kunde skiljas åt, tills vi hittade en plats som vi trodde var mittemellan våra hus och där stod vi sedan och pratade i sommarskymningen och inväntade sommarlovets slut, tillsammans.