Tandläkaren

Jag kommer en kvart för sent och ser förmodligen nästan svimfärdig ut eftersom tandläkaren frågar:-Är du säker på att du vill göra det här?
Jag nickar och tar fram I-poden. Med den här musiken i öronen känns det bättre och jag hör ingenting av vad tandläkaren säger (-va?-va?) men jag är lugn, avslappnad, nästan bortdomnad mentalt. När jag var liten var jag inte rädd för tandläkaren, det har kommit med åren. Att jag har fött två barn, utan bedövning dessutom, är ett mirakel som jag inte förstår hur jag kunde klara. När jag är så rädd, nu, för smärta. Eller är det just därför? Jag har alltid sagt att jag vill ha fler barn, åtminstone ett till, men jag kanske ska överväga adoption. När tandläkaren får syn på i-podens display utbrister hon med stor förtjusning: -Åh, det är ju Winnerbäck!! Den skivan är bra!
Och jag tänker att det var fan vad min musiksmak har blivit folklig.