Brottsofferjouren ringer upp mig på mobilen klockan kvart i sex en torsdagskväll när jag är nere på stan och på väg mellan olika ärenden.
-Ja, hej det är från brottsofferjouren, du har varit utsatt för blablabla?
-Eh, ja, det stämmer, svarar jag och hälsar i förbifarten på några bekanta jag går förbi i ett gathörn.
-Ja, jag har fått ditt namn här av polisen och blablabla vill du prata om det som har hänt?
-Ja visst, svarar jag och tänker att rösten i luren ska komma med några förslag på mötestider. Att sitta och snacka en timme om mig själv och mina känslor-gratis-tackar jag ju inte nej till. Det kan ju aldrig skada, tänker jag, även om jag inte direkt känner något akut behov av det heller.
-Ok, jaha, hur känns det då?
Jag svänger runt ett bullrigt gathörn och tänker skämtar de, här och nu? Ska vi ta det här och nu, via mobilen, mitt på gatan klockan sex en regnig kväll, mitt i rushen? Sanslöst. Jag tackar nej och rösten i luren verkar lättad och kryssar av mig på sin lista:- Ok, då skriver jag här att du behöver ingen hjälp?
Whatever. Jag tänker att det är väl fint att de ringer men helt absurt när de bara har mitt namn och ingen bakgrundsinfo och jag tänker att de borde slå en signal till agueli, för där har vi ett verkligt brottsoffer, ett offer för polisen närmare bestämt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Helt galet! Det är ju ingen hjälp och så här långt efteråt dessutom! Tråkigt att det inte fungerar bättre än så.
SvaraRaderaLåter ju helt jävla osannolik.
SvaraRaderaVår son blev rånad och knivskuren för några år sedan och han hanterar det bra. Men själv känner jag mig aggressiv och kan fortfarande tänka tanken att jag skulle vilja ta fram basebollträet när gärningsmannen kommer ut ur fängelset.
Men det räcker ju att vara förbannad på gärningsmannen.
Helt osannolikt, men sant ändå. Gud vad hemskt, jag förstår dig, det är nog så att föräldrars behov av att försvara och skydda sina barn är en starkare drift än ens eget självförsvar, tror du inte? Jag vet bara hur jag kan bli helt galet arg på andras barn (och deras föräldrar...och lärare...) om något drabbar mina barn. Så jag kan inte ens föreställa mig hur du måste känna! kram gaia
SvaraRadera