Det där att man ändå

kan möta sina likasinnade, över åldersgränser, generationsgränser, yrken, utbildningar och till och med inom sin egen släkt, förvånande nog! Möta den där personen som är som jag, som förstår mig och som jag förstår. Man hittar dem direkt, bland vänners vänner, i vimlet på en arbetsplats, på fester, här och där, bland gamla vänner man sedan länge tappat kontakten med, bland helt nya, instinktivt passande vänner. Man vet direkt, man känner det, att här är någon som kanske är som jag, som kommer att betyda något för mig, på något sätt, hur vet man inte, men man vet. Mitt på Storgatan en solig dag i februari möter man någon som kommer att påverka inte bara mig utan också många andra. På en julmiddag, i en bokcirkel, i personalrummet på en arbetsplats någon särskilt svag och ostyrig dag när man sträcker ut handen för att man hotar att falla och någon, just den där personen, bara står där och tar emot. Och man känner värmen i deras händer. När man råkar vara bland nya vänner när telefonen ringer och man känner sig jagad och de säger här, ta en kopp te, stäng av telefonen, prata, lugn. Och när jag ser mina barns far rakt in i ögonen och för första gången på tio år känner att nu, nu gör vi det här tillsammans, det är inte längre tre mot en utan två mot två eller kanske ännu hellre fyra och fyra.