Saker som känns

En god vän, som jag inte känner så väl men som jag ändå verkligen tycker mig känna, har börjat läsa min blogg och han skriver att den får honom att må bra, att jag inspirerar honom, som han också har gjort för mig, mycket mer än han kan ana. Han säger inte mycket, men det han säger till mig är så vist och vackert att jag kan leva på en kort mening för resten av dagen. Att det jag tänker, det jag skriver, betyder något för någon annan än mig själv; hur underbart är inte det? Sånt som får mig att sväva. Likaså har jag startat den här bloggen, inspirerad av andra, främst av Agueli för hans oerhört imponerande och outtröttliga engagemang, för Maria som plötsligt bara stod där och hade liknande erfarenheter och modet att dela med sig. Och så nu, den här vännen, som bara finns. En kedja av kontakter som leder framåt, sprider sig. Som ringar över vattnet. Och på farmors begravning häromveckan sjöng en operasångerska den där sången jag alltid förknippat med min tid på den amerikanska västkusten, när jag upptäckte hela den amerikanska musiktraditionen, och nu på svenska i kyrkan, för första gången för mig på svenska, Som en bro över....Och min son gråter hejdlöst vid min sida och jag anstränger mig allt vad jag kan för att inte sjunka ned i sorgen och jag är helt ensam, vi är en stor släkt och folk gråter i kyrkbänkarna runtomkring oss, lika mycket som min son, men jag sitter helt tyst och stirrar rakt framåt och sorgen är alltför tung för att uttrycka. Just då. Och jag låter min son gråta och jag tänker att varenda man jag har delat mitt liv med har varit totalt oförmögna att gråta, utom en. Och jag hoppas att min son inte blir en sån man som aldrig gråter.