onsdag 11 februari 2009
Mycket bra sagt
En ny infallsvinkel på det här med barnuppfostran: Alltid, alltid har jag satt mina barns önskemål i första rummet. Jag har skjutsat dem på fiollektioner och tennislektioner, på simskolor och skridskoskolor, deras ord är min lag, jag kan inte säga nej, det är bara dem, gud förbjude att jag åker iväg och tränar en timme (och lämnar dem med Årets Barnvakt, den långhårige tonåringen som bor ovanpå, som de avgudar), en timme utan dem, hur ska jag nånsin bli förlåten, hur ska jag nu komma in i himlen? En utbränd morsa gör ingen glad. Det är lekland och äventyrsbad och tivoli och djurpark och lekplatser oh my god vilken ångest över alla timmar jag tillbringat uttråkad på tomma lekplatser därför att alla andra barn ändå är på dagis, 50-talet är förbi, bara jag och den kristna högern står vid spisen och bakar och rör i grytorna. Tills det tar stopp och jag bryter ihop och nej vi vill inte åka till pappa och jo vill förresten eller vi vet inte vad vi vill för vi är barn. Och jag frågar en släkting hur han har gjort för att få såna välartade och lyckliga barn, de är tonåringar nu och de är också de bästa lekledarna och barnvakterna och förebilderna för mina kids, och han säger något oväntat:-Jag har bara lämnat dem i fred så mycket som möjligt. Och jag är chockad! Likaså förvånas jag av den kvinnliga rådgivare, terapeut eller coach som säger till mig att bli lite mindre (!) entusiastisk över barnens prestationer och aktiviteter, att kanske inte världen behöver stanna för att de har lyckats på ett prov, att kanske det inte är på liv och död att bli hämtad klockan två eller fyra, eller att vinna eller förlora en fotbollsturnering. Lite hälsosam likgiltighet är hennes recept på lyckligare, mindre curlade barn. Och jag vet att det bästa är att jag håller mig undan i omklädningsrummet efter sonens matcher och jag låter tränarna hantera hans besvikelse och jag låter hans bästa väns pappa ta över resten av eftermiddagen och visst ska vi tälta i sommar och visst blir det säkert ett och annat tivoli men det blir också byliv i norra italien utan en strand eller ett nöjesfält i sikte, det blir också restaurangbesök och läsa böcker och det blir skidåkning nästa vecka och det blir hotell inte stuga för jag inser mina begränsningar och jag älskar att åka skidor och det är mitt liv också och jag vet att jag måste orka, för det hänger på mig, det hänger bara på mig, hur de mår, hur vi mår. Det hänger helt och hållet på hur jag mår. Och det är en ny tanke och ett nytt perspektiv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
För mig är det såhär: Max en aktivitet per vecka och barn, basta! Helst vill jag hålla på med det JAG vill. Det vet barnen, men så är det ju för dem också.
SvaraRaderaKanske visar jag dem hur man gör när man tar ansvar för sina egna behov (en av mina favoritdeviser), eller så är jag emellanåt en ogin surpuppa till mamma. Värre saker kan man ha att diskutera med sin terapeut när man blir vuxen, tänker jag.
Det som kan drabba mig ibland är vad vi skulle göra om det visade sig att vi närt ett geni, en Carolina Klüft- eller Mozart-unge. Skulle vi då vara mer benägna att ägna hela helger åt att köra till träningar mm? Borde vi? Jag hoppas att jag skulle bli smittad om mitt barn blev helt tre-gånger-i-veckan-såld på något, oavsett vilken talangnivå hon uppvisade, men jag kan inte säga att jag är helt säker.
Det där med talang är ju så svårt att avgöra så tidigt ändå. Mina barn har dubbelt så många aktiviteter som dina och då har vi ändå downsizat det här med fritidsaktiviteter enormt mycket senaste åren...Inser nu hur hysteriskt det varit... Även nu har jag förstått att jag har mycket att lära av mammor som dig, till exempel. För risken är att ju mer man uppoffrar sig desto bittrare blir man. Och det är ju inget som barnen kommer att tacka en för precis. Så ikväll fick kidsen hänga med på MIN danslektion och vara härlig (hånfull, kärleksfullt härmande haha) publik. Tack för din input Sara!
SvaraRadera