De nya männen

Marcus Birro skriver intressant och rörande om sin syn på sig själv som del av en ny rörelse, "Vi är de nya männen" skriver han, som tar familjen på befriande allvar. Han positionerar sig, som vi litteraturvetare brukar uttrycka oss,visserligen mot de karriärmammor och karriärpappor han ser omkring sig, men han bidrar ändå med något tankeväckande. Själv försöker jag undvika den typen av positionerande och koketterande, att alltid tänka i motsättningar skapar ofta fler konflikter än det löser problem. De flesta problem vi har i samhället, i världen är gemensamma och krig funkar inte, tävlingar om vem som har mest rätt funkar inte. Det bästa man kan göra är att sprida sina tankar, som en röst som kan påverka, på ett positivt sätt, väcka tankar och insikter. Birro ser sig själv som en ny typ av papppa, som deltar till hundra procent i det långsamma livet och det är beundransvärt och vackert. Den rådande trenden de senaste tio-tjugo åren har annars varit att mammorna ska bli mer utåtriktade, ta ett steg ifrån hemmet och barnen och det har varit helt rätt och nödvändigt eftersom pendeln alltid svänger åt rakt motsatt håll, tes och antites...Sedan har det samtidigt funnits en annan, hippiefierad rörelse som gått åt motsatt håll, mera bakåtsträvande kanske enligt vissa, eller just som Birro skriver, mera anpassad efter barnen och livets korthet. Själv kände jag väldigt starkt när jag fick barn att allting utanför den lilla världen var relativt ointressant och jag ville ägna största delen av min tid åt att vara nära barnen. Det är skönt att se att det finns pappor, män, som känner likadant. Som inte bara tar pappaledigt i samband med semestern för att vara politiskt korrekta eller för att samtidigt bygga om garaget. Som skriver rakt från hjärtat som Birro om att han vill stanna upp, vara här, nära, stilla, hos sin familj. Att ta sig den tiden. Själv erkämnner jag gärna att det har varit många ändlöst långtråkiga och ångestskapande, ensamma stunder i det här livet nära barnen, där man ibland känt att man står helt utanför "världen" men det har alltid känts rätt, och som den enda världen värd att vistas i, och det är inget jag någonsin har tvivlat på, för mig. Men jag har gott om vänner som tänkt och gjort annorlunda, och det har gått bra det med, funkat bra för dem, kanske bättre på vissa sätt, eller sämre. Poängen är att det handlar inte om att döma, att välja rätt eller fel. Jag tror förresten att otroligt mycket av de val vi gör i vår relation till barnen har att göra med vår egen uppväxt, vår syn på våra föräldrar. Vissa av oss gör medvetet eller omedvetet tvärtom mot vad våra föräldrar gjorde. Jag vet att jag gjort det, och fortfarande gör.