Vart tar männen vägen?

Två av bloggarna som jag läser slaviskt, Linda Skugge och Pernilla Wahlgren, har blivit singlar. Detta passerar relativt obemärkt förbi i deras bloggar och livet fortsätter som vanligt. Har alltid undrat vem den okända rockstjärnan är som är far till Skugges barn men nu är det tydligen officiellt, hans frånvaro på bloggen är en verklig frånvaro. En man jag dejtade sa "den där häxan" om Skugge, när jag sa att jag läste henne. Då visste jag att det förhållandet aldrig skulle funka. Skugge är en ilsken, radikal, tatuerad rock-tjej som hyllar sitt vardagsliv med barnen och som jobbar jämt,samtidigt. Pernilla W läser jag för att hon aldrig nånsin är bitter eller klagar trots att hon gått igenom ett helvete med fadern till henes tre äldsta barn och nu är hon ensam även med det fjärde. Det jag beundrar hos de här brudarna är deras förmåga att alltid gå vidare, och att de vet precis som jag, att trots allt jävligt som händer i livet så är man aldrig ensam och det finns så mycket glädje i att verkligen våga leva, att utsätta sig för kärlek, passion, osäkra jobb et cetera, även om det då och då leder till katastrof. Hur skulle man annars leva? Tryggt? En gång när jag klagade över min känsla av ensamhet sa en god vän, som vi kan kalla D, som är en sån vän som alltid vet precis vad man behöver höra: -Du är inte ensam. Du har oss, och du har barnen. Så sant. Uttrycket ensamstående mamma är så missvisande för en ensam mamma är aldrig ensam, hon har barnen och oftast ett gediget nätverk av vänner och släktingar, det måste hon, för att överleva. Om någon står ensam så är det väl papporna.