Och jag har två jobb och en blogg och en roman och två barn och 100 kvadrat och en bil och jag stannar upp när jag sitter i restaurangen på ikea och dricker det där fruktansvärt blaskiga kaffet för tio spänn och en god vän plötsligt ställer den frågan jag aldrig vågat ställa mig, den som ligger bakom min stress, min prestationsångest, den här tanken att bara genom att bli något, få en titel, en lön, en plats i samhället-en framträdande plats!-först då är jag alltså värd nånting?-och frågan jag alltså inte vågar ställa mig är så lätt och så självklar när han säger:
-Måste man ha ett yrke då?
Och jag tror man kan höra stenarna som faller från mina axlar, ned på golvet och in under bordet i restaurangen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När jag insåg att jag faktiskt inte MÅSTE skriva min C-uppsats klar kunde jag brotta ner den och göra den klar, och då hade vi tampats ett bra tag. Jag menar, visst vet man att man inte måste, i teorin. Men när jag på riktigt började spekulera i vad jag skulle göra istället, när jag nämnde för en kursare att jag funderade på att släppa uppsatsen (det var strax innan ett gympapass startade minns jag, fast det är 13 år sen). Det är inte mycket man måste.
SvaraRadera