Så tror jag att det är

Karin Thunberg skriver om kärlek i sin bok "Mellan köksfönstet och evigheten". Att kärlekens motsats är rädsla. Hon skriver om hur de mest avgörande ögonblicken i livet, som att möta kärleken (vid 52 års ålder, som hon gjort) kan ske helt oväntat, plötsligt, opåkallat, mitt i vardagen. Man vänder sig om och där står någon och något har hänt. Sedan är allting förändrat. Det är tjugo år sedan jag träffade den mannen/killen som skulle bli mina barns far. Mötet var oomtvistat ödesmätttat, och självklart. Jag visste direkt att något hade skett, förändrats. Jag var sjutton år. Han var tjugo. Jag minns att jag sa det till mina vänner, att jag mött den som skulle bli far till mina barn. Att det var själarnas möte. Jag var sjutton, jag uttryckte mig så! Han var en självklar antidot till min uppväxt och mina föräldrar. Han hade långt hår, inget jobb och var kommunist (det här var innan de bytte namn till socialism). Vad mer kunde man begära? Jo, han spelade gitarr förstås, i ett rockband. Det jag förutspådde slog in, fast det tog ett decennium: Exakt tio år senare föddes vårt första barn, vår son. Efter det har vi gått genom eld och vatten och rena helveten för att komma dit där vi är idag, faktiskt kapabla att sitta på samma fotbollsläktare och glädjas över vår långhårige, temperamentsfulle son som springer runt på planen och gestikulerar som en italienare med sitt långa, mörka hår som flyger runt ansiktet. Men det tog ytterligare tio år.