Efter ett par veckor av ändlösa konflikter och obegripliga bråk har vi funnit lugnet, min son och jag. Vi sitter bredvid varandra i soffan på kvällen och pysslar på varsitt håll, jag skriver och han ritar. Ibland pratar vi lite. Men jag vet att han vet: vi är tillsammans, här och nu-och det är viktigt. På riktigt! Bredvid varandra, och tillsammans. Är det så enkelt?
"I tystnaden möter vi lugnet. När vi finner lugnet i vårt eget hem för vi det med oss ut i världen"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar