Igenkännandet

Varför läser man? En anledning är kanske att uppleva något nytt, lära sig något man inte visste eller få bekräftelse på något man kanske redan visste eller anade eller kände på sig. Min största behållning av att läsa har alltid varit igenkännandet, att få veta att man inte är ensam om att tänka eller känna det man känner. Just nu skrattar jag igenkännande åt Bodil Malmstens bok "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper", där hon skriver om hur hon alltid går med nycklarna i handen som om det vore bråttom, som jag också alltid gör, jag går runt i stan med bilnycklarna i handen som ett vapen: kommer det att ta mig några sekunder färre att komma in i bilen då? What's the hurry? Jag har nästan aldrig några tider att passa. Ändå kommer jag ständigt för sent. Är det tryggheten i att veta att jag har nycklarna kvar, att jag inte har tappat bort dem? Att jag har kontroll på någonting åtminstone? Likaså skrattar jag när jag läser om hur Malmsten går runt runt i hemmet och inte har en aning om vart hon är på väg. Jag försöker att inte ständigt fråga barnen "Vad gör du?" eller "Vad ska du göra?" för hur ska de kunna veta det, när jag inte vet det själv. Det bästa jag vet är, fortfarande, precis som i barndomen, att ha oceaner av icke planerad och fastslagen tid framför mig, tid att spendera på det sätt jag finner bäst, skriva, läsa, tänka. Jag har inga som helst problem att fördriva tiden, har aldrig förstått de som säger att för lite att göra kan vara stressande. Däremot mår jag fysiskt dåligt om jag känner mig fastlåst av för mycket bestämda tider, scheman, möten. Som ett djur i bur får jag nästan panik av de ramar som många människor tar för givna, till och med uppskattar, i alla fall står ut med, utan problem. Vidare skrattar jag igenkännande och med lättnad åt Malmsten när hon skriver: "Jag vet inte vilken årstid det är och aldrig vilken väderlek, med resultat att jag alltid är fel klädd, pjäxor i solgass, högklackat i snö" Haha, någon som känner igen mig i det här? Du och jag Bodil! Dessutom, som en kommentar till mitt tidigare inlägg om outsidern, skriver Malmsten: "Jag tillhör ingen grupp. Jag är rädd för grupperingar, fruktar flocken, fasar för fundamentalister men är svag för veganer. Hyllar det gemensamma men vill bestämma själv". Kram gaia